Roslagsbanans historia

Östra Station, 1896

Bilden publicerad med tillstånd av Stockholms stadsmuseum (Stockholmskällan)

År 1882 bildades Aktiebolaget Stockholm-Rimbo Järnväg. Banan var i första hand tänkt för godstransporter. Det fanns stora naturtillgångar i Roslagen, malm, trä och dessutom jordbruksprodukter, som skulle in till Stockholm. Ganska snart efter järnvägens invigning år 1885 insåg man dock att persontransporter också skulle vara en viktig näring. 
Redan innan SRJ invigdes fanns det tre järnvägar i området, Uppsala-Länna Järnväg (ULJ) öppnad 1876, Dannemora-Harg Järnväg (DHJ) öppnad 1878 och Länna-Norrtälje Järnväg (LNJ) öppnad 1884. Dessa var smalspåriga, 891mm. Denna spårvidd är inte så udda som den låter. Det är nämligen tre gamla svenska fot, och det var också den vanligaste smalspårvidden i Sverige. Efter som man insåg att det skulle bli mycket samtrafik mellan banorna, beslutades det att också SRJ skulle ha denna spårvidd. Ett annat skäl till detta var också att en smalspårig järnväg är billigare att bygga, då det går åt mindre utrymme och är enklare att projektera, eftersom man t.e.x. kan ha tvärare kurvor.

Djursholms-Ösby vagnhall, 1894

Bilden publicerad med tillstånd av Spårvägsmuseet (Fotosamlingen)

År 1890 öppnades Djursholmsbanan (DjB) mellan Stockholm och Djursholm, som då var ett helt nybyggt område med sommarnöjen för överklassen, av fastighetsbolaget Djursholms AB. Banan trafikerades av SRJ. År 1892 köptes banan upp av SRJ. Redan 1895 blev delar av denna bana elektrifierad, förmodligen som den första järnvägen i Europa! Redan innan fanns det dock elektriska spårvägar och tunnelbanor runt om i Europa och i USA. Ett av skälen till att man tog detta ganska djärva grepp, var att banan faktiskt fortsatte från Östra station ända ner till Humlegården. Stadsfullmäktige i Stockholm ville inte ha ångtåg på sina gator, vilket man ju kan förstå, man hade redan besvär med buller och rök från ångspårvagnarna på söder. Innan elektrifieringen hade "tåget i gatan", som det senare kom att kallas, bedrivits med hästspårvagnar, men den ökande trafiken gjorde detta till en omöjlighet.

Åkersberga station, 1910

Bilden publicerad med tillstånd av Spårvägsmuseet (Fotosamlingen)

1901 öppnades Södra Roslags Kustbana mellan Roslags-Näsby och Åkersberga. Banan byggdes av ett privat bolag, AB Södra Roslags Kustbana, men trafikerades av SRJ. 1906 förlängdes den till Österskär av fastighetsbolaget AB Åkersberga-Trälhafvet. Linjerna köptes upp av SRJ 1909.
Med åren tillkom flera järnvägar, framför allt i norra Roslagen, men SRJ visade sig bli den mest framgångsrika och köpte snart upp de andra banorna i området. Detta gjorde att namnfrågan togs upp. Först ändrades namnet till Stockholm-Rimbo Järnvägar (d.v.s pluralis) och sedan, 1909, till Stockholm-Roslagens Järnvägar. Från och med 1925 kontrollerades alla bolagen av SRJ. 

Norrtälje station, 1950

Bilden publicerad med tillstånd av Spårvägsmuseet (Fotosamlingen)

År 1951 togs SRJ över av staten, enligt riksdagsbeslut om järnvägar av allmänt intresse. Det drevs dock som ett eget bolag fram till 1959 för att då inlemmas i SJ.
År 1969 lades godstrafiken ner på de södra delarna av banan, d.v.s. de delar som idag drivs av SL. De norra delarna som behölls av SJ hade godstrafiken kvar till 1977. På de sistnämnda linjerna lades persontrafiken ner mellan 1960-1969. Linjen Dannemora- Harg- Hargshamn finns än i dag kvar med sporadisk godstrafik, dock breddad till 1435mm spårvidd. Denna spårvid kallas normalspår, och är den som SJ och de flesta järnvägar i världen använder. År 1977 förlängdes denna linje till Hallstavik. Linjen Uppsala-Länna-Faringe drivs i dag som museibana av Stockholm-Roslagens Järnvägars Museiförening (se nedan).

Mörby verkstad, 1982

Bilden publicerad med tillstånd av Spårvägsmuseet (Fotosamlingen)

Åren 1967-1969 kom SL och SJ överens om att trafiken på de södra delarna av Roslagsbanan skulle drivas av SJ för SL:s räkning och att SL-taxa skulle gälla på tågen. SJ var dock inte vidare förtjusta i Roslagsbanan (den var ju smalspårig, gudbevars) så man höjde helt sonika den avgift man tog ut av SL, i förhoppning att få lägga ner banan. Eftersom SL varken ansåg sig ha råd med detta eller hade de bussar som krävdes för att ersätta trafiken, kom man överens om att Landstinget skulle köpa banan. 
År 1972 tog så järnvägens tredje ägare, Landstinget, över delarna söder om Rimbo till det facila priset av 6 000 000 kronor, plus pensionsåtaganden för 34 000 000 kronor. Detta inkluderade alla fordon, alla fastigheter och alla övriga fasta anlägningar, t.e.x spåret. Järnvägen hette nu officiellt Järnvägs AB Roslagsbanan (RB). År 1980 gick RB och Saltsjöbanan ihop under namnet StorStockholms Lokaltrafiks Järnvägar (SLJ)
I början av 90-talet bestämde landstinget att SL:s trafik skulle ut på entreprenad, d.v.s den skulle utföras av den som gjorde det billigast, utan att för den skull dra ner på kvaliteten. För att möjligöra detta bestämdes att trafikutövaren inte längre skulle vara ansvarig för infrastrukturen, d.v.s spåret. SLJ ersattes därför med SL-tåg, som bara är ansvariga för driften av själva tågtrafiken.
Den 20 maj 1997 beslutade SLs styrelse att det blir Linjebuss som ska driva trafiken på Roslagsbanan fr.o.m. 1998. Roslagståg AB tog sedan över trafiken på banan den 7 januari 2002, trots bister väderlek gick bra. Arriva AB tog sedan över den 7 januari 2013. Den senaste upphandlingen vanns av Transdev Sverige AB där övertagandet planeras till den 2 april 2021.

De linjer som finns kvar idag är:
SL:Stockholms Östra-Kårsta, -Österskär, -Näsbypark. Persontrafik. Det är här som RBV bedriver trafik.
SJ:Dannemora-Harg-Hallstavik. Godstrafik.
SRJmf: Uppsala-Länna-Faringe. Museitrafik.

> Tabell över samtliga linjer med datum för öppnande, elektrifiering och nedläggning.

Om du vill veta mer om Roslagsbanans historia, så rekommenderar vi boken "Roslagsbanan 100 år" som gavs ut 1985 av SLJ. Det är från den boken uppgifterna på denna sida kommer.